Inblick i vardagen; kvällen på NABI

Nu är det dags för inblick nummer två i vardagen på NABI i Ghana. Denna gång är det inget mindre än min favorit tid på barnhemmet, nämligen kvällen. Solen går ner tidigt i Ghana och bristen på elektricitet gör att det redan klockan sex är kolsvart. I början tyckte jag det var lite jobbigt, jag famlade runt i mörkret, snubblade, jag hittade ingenting, det var till och med så att min hand omedvetet kände efter lysknappen vid sidan av dörren när jag gick in i ett rum. Det tog ett tag innan man vande sig, efter några veckor så hade min hand slutat att leta efter lysknappen och jag hade istället blivit van vid att alltid komma ihåg att lägga pannlampan nära dörren innan mörkret kom smygande. Efter ett tag så lärde jag mig att tycka om mörkret då det kom med ett lugn som alltid var välkommet efter en dag med full fart.

Att låna min pannlampa var alltid roligt

Middagen på barnhemmet äts runt sex- tiden, då är alla jätte hungriga och om maten då blir senare eller i värsta fall ute blir eller kanske ersätts av en liten klick gröt, så blir det en lång natt tills frukosten serverar runt tio dagen efter. Middagen består i nio av tio fall utav en skål vitt ris med en liten liten klick röd sås på. Det låter ju kanske inte som något speciellt men när man är riktigt hungrig efter en lång dag så smakar det delikat. Dock så orsakade denna väldigt begränsade kost många problem för mig, jag fick vitamin och mineral brist, då grönsaker och frukt är lyx mat på barnhemmet som endast äts några gånger i månaden, vid speciella tillfällen. I och med bristen på protein och fibrer fick jag mycket problem med förstoppning och magkramper och var tvungen att äta laxeringspulver varje morgon, kosten resulterade i att jag gick ner 14kg under mina månader på NABI. Dessa problem var något som jag kunde leva med under mina månader på barnhemmet men inget som barn som växer borde behöva leva med konstant under deras uppväxt. Barnen var ofta sjuka pågrund utav deras vitaminbrist, de är smala med en uppblåst mage pågrund utav hårt kroppsarbete med alldeles för lite protein och med en föda bestående endast utav vitt ris sväller magen upp men resten av kroppen förblir smal. Varje dag var det något av barnen som klagade på ont i magen, kramper eller att de inte kunde gå på toaletten, detta var väldigt jobbigt att höra då jag visste att det berodde på kosten men inte kunde göra så mycket åt det, förutom att försöka köpa in grönsaker, frukt och kött så ofta jag hade råd.

Maten är en byggsten i livet för oss alla och framför allt när man växer. Här hemma lär vi barnen tallriksmodellen och många gånger är det svårt att få dem att äta upp sina grönsaker på tallriken, i Ghana finns det inget som heter tallriksmodellen, där finns det bara mat, mat som man antingen har eller inte har. Mat som man äter för att man måste, inget sållande i vad som är nyttigt, bara det som finns det äter man. Grönsaker, frukt, kött, ägg och fisk, är lyxvara, alldeles för dyrt för att barnhemmet ska kunna köpa in det till barnen, detta vill jag ändra på. Mitt mål är att de ska få i sig grönsaker, frukt och protein två gånger i veckan, om ni tycker att detta är lika viktigt som jag så hoppas jag att ni är med mig. Tänk er själva att gå upp fem på morgonen, jobba med fysiskt arbete fram till åtta, gå i skolan fram till tre, jobba fysiskt fram till sex och sen göra läxor fram till sängdags, detta kräver mycket energi, energi som de i nuläget inte får. Jag lärde mig att vara hungrig i Ghana, jag lärde mig att arbeta på tom mage och jag lärde mig att uppskatta varje smula mat. Detta var ett halvår, barnen ska inte behöva spendera hela sitt liv med att vara hungriga, de ska inte behöva lära sig hur det är att arbeta på tom mage.

I och med att middagen, precis som alla andra mål mat lagas över öppen eld så kan ”köket” flyttas runt i trädgården och även så matplatserna. Ibland äter vi inne i ett klassrum, ibland ute på trapporna och ibland på golvet inne i barnhemmet, men oftast sitter vi ute på marken längst väggen på barnhemmet. Där sitter vi; äter vårt ris, pratar, skojar och tar det lugnt efter en lång dag som oftast består utav mycket jobb. Middagen blir uppladdningen inför att börja med läxorna. Disken efter middagen samlas ihop och diskas på morgonen dagen efter innan skolan börjar, dels för att det är omöjligt att hämta vatten i mörkret och dels för att det är enda tiden på dagen det finns tid att göra läxorna. I och med att det bor barn från fyra år upp till sjutton år så ser ju självklart läxorna väldigt olika ut, så det är alltid lika spännande att försöka samla alla 28 barn inne i det enda lilla rummet med elektricitet för att föröka hjälpa dem med läxorna. Barnen är alltid väldigt måna om att få gjort sina läxor på bästa sätt och man ser stoltheten när de kommer och visar upp sina färdiga läxor. Så oftast är det inte motivationen som är problemet under läxläsningen utan tröttheten, allt efter som klockan går somnar de mindre på bänkarna, på golvet eller i någons knä. Då börjar proceduren med att bära in barnen till deras sängar och tillslut är de bara de äldre killarna kvar. De brukar sitta upp en stund och bara prata, det är alltid skönt att ha en stund bara med dem. Syrsorna spelar, några hundar skäller, annars brukar det vara knäpptyst framåt nio på kvällen. Ett skönt lugn som ger en tid och utrymme att andas ut, tänka och reflektera över dagen och livet på barnhemmet. På kvällarna brukade alltid en stor våg av kärlek komma över mig, jag insåg alltid då hur mycket barnhemmet och Ghana betyder för mig och hur mycket dessa barn har förändrat mitt liv, samtidigt som saknaden över familjen där hemma alltid kom smygande. Att sedan borsta tänderna under en stjärnklar himmel till sysslornas musik ute i den ljumna Afrikanska kvällsluften, kunde få mig att rysa av välbehag. Livet i sin enklaste, finaste form. Efter det var det bara att trassla in sig i myggnätet och vänta på att gryningen skulle komma med nya utmaningar.

Läxläsning

Abaiki har somnat på golvet under läxläsningen