”Att komma hem”- en bergodalbana av känslor

Nu har jag befunnit mig på svensk mark i en och en halv vecka, att jag inte har skrivit tidigare beror dels på att jag hade oturen att få Salmonella samma dag som jag flög hem och har därför varit sängliggandes i flera dagar och är först nu på bättringsvägen, men också det faktum att det är svårt att skriva. Det är svårt att skriva om upplevelser som är så laddade med känslor, tuffa känslor som får mig att längta tillbaka. Men nu känner jag att jag vill försöka dela med mig av upplevelsen att komma tillbaka till Ghana och barnhemmet NABI. Det kommer behövas flera inlägg då det är mycket att gå igenom inte minst nyheter på barnhemmet samt kommande utmaningar och projekt men först ut är en sammanfattning av hur själva resan och återbesöket kändes.

På förstasidan i min dagbok står det ”Att komma hem”. Det var nämligen precis så det kändes, det låter kanske klyschigt och överdrivet men det var en känsla av trygghet, lugn och tillhörighet som mötte mig. Först mötte känslan mig när jag klev av flygplanet i Accra och träffades av värmen, fuktigheten, ljuden och språket. Andra gången det mötte mig, och då ännu tydligare var dagen efter när jag klev innanför grindarna till barnhemmet i Begoro.

Jag landade i Accra på kvällen där plockade Alex upp mig, alltså ghananen som driver barnhemmet. Vi sov på ett vandrarhem strax utanför Accra över natten och åkte tidigt dagen efter, det tar alltid lång tid att färdas mellan Accra och Begoro då det är över höga berg och väldigt dåliga vägar. Från Kofurdiua, som är den närmsta stora staden till byn Begoro, så är vägarna helt fruktansvärda. Vägarna består av röd sand med stora gropar i där bilar fastnar om och om igen. Men denna gången bara njöt jag av hela resan; jag njöt av den varma luften, av att känna svetten rinna längst hela mig, känna den söta lukten som finns överallt i Ghana, jag njöt av att se människor bära allt på huvudet, njöt av att skumpa fram på de håliga vägarna. Allt detta kändes så bekant, det kändes som saker som har fattats mig under en lång tid, som att återse saknade vänner. Jag slappnade av på ett sätt som jag aldrig lyckas göra här hemma. Jag hade en föreställning av att komma tillbaka till barnhemmet, jag hade många gånger veckan innan jag åkte drömt om hur det skulle vara att ännu en gång kliva innanför grindarna till barnhemmet, men alla drömmar överträffades med hästlängder. Jag möttes av den bekanta synen av barnhemsbyggnaden och skolbyggnaden omringad av en vit mur med en stor trasig grön grind. Jag visst att jag var tillbaka. Jag hade hoppats på att en del av barnen skulle känna igen mig och krama mig, men inte trodde jag att alla barnen som bodde där under min förra tid skulle känna igen mig, till och med de minsta, inte i mina vildaste drömmar trodde jag att även skolbarnen skulle komma ihåg mig; veta vad jag heter, berätta minne om hur det var sist jag var här, vad vi gjorde. Jag var så överväldigad att jag hade svårt att tro att det inte var ännu en dröm. Alex ringde i klockan för att samla alla barnen, berättade att jag hade kommit, ropade fram mig och frågade hur många av barnen som känner mig, att se så många ivriga händer i luften och att mötas av alla kramar fick tårarna att rinna av ren glädje, så mycket kärlek.

Förutom att se alla barnen som var där sist jag bodde där så var det även en hel del nya ansikten. När jag bodde där för 3 år sedan så var det 28 stycken barn nu var det 38 barn. Det var lite av en chock att inse hur många barn 38 stycken faktiskt är. Alla barnen har så starka personligheter att det går fort att lära känna dem, så härliga på så många sätt. Men självklart kommer nya utmaningar när det är fler barn, dels så är det rent krasst fler munnar att mätta och fler sängar som behövs men även mer defusa saker, som jag anser lika viktiga, som att det är fler barn att ge uppmärksamhet, fler barn att prata med, fler barn att krama, fler barn att få känna sig sedda. Utmaningar som jag tror ofta glöms bort, det är inte det självklara att tänka på kanske när man tänker på vad ett barnhem behöver, men grundläggande för att ge barnen en stabil och trygg uppväxt.

Det tog verkligen bara några timmar på barnhemmet innan jag kände mig hemma och var redo att slänga mig in i vardagssysslorna. Redan de första timmarna så hade jag konstant, både nya och gamla, barn runt mig som ville ha uppmärksamhet, kramar, leka, prata och bli burna.

Jag föll snabbt in i rutinerna på barnhemmet där jag varje dag gick upp runt 05.00 för att först hjälpa till att diska från middagen dagen innan, därefter tvättade jag de tre minsta barnen sedan tog jag min ”dusch”. På dagarna såg arbetet olika ut då jag vissa dagarna främst hjälpte till med sysslor som att tvätta lakan för de barnen som kissade i sängen, tvätta kläder för dem allra minsta barnen och diska efter frukost och lunch. Dessutom var det ofta något klädesplagg eller myggnät som behövdes lagas. Annars lekte jag med barnen och efter middagen hjälpte jag med läxorna fram till dess att de skulle sova. I stort sett varje dag var det någon som var sjuk, oftast var det någon form av malaria och då behövde de oftast åka till sjukhuset för att få medicin eller så fick jag gå till apoteket i byn om det var en lindrigare form. Jag tog hand om de sjuka barnen så gott som det går på barnhemmet, torkade spyor, hämtade vatten, försökte få dem att äta, köpte lätt ätna saker som bröd och ris åt dem, gav dem medicinerna och bara satt bredvid dem och strök deras panna.

Andra dagar såg arbetet annorlunda ut då jag till exempel åkte till Kofurdiua för att inhandla saker till barnhemmet, då med hjälp av era donationer, bland annat så köpte vi muggar, koppar, skrivböcker, skor, underkläder, lakan och mat. Andra dagar satt jag med Alex eller någon annan volontär för att diskutera problem och framgång på barnhemmet för att kunna utvärdera hur det går och planera inför framtiden.

På helgerna försökte jag vara så mycket som möjligt med baren och göra saker tillsammans med dem. Om det så bara var att vi satt alla tillsammans o tvättade kläder eller gjorde sopborstar av palmblad eller om vi åkte till vattenfallet på utflykt för att bada eller om vi gjorde en pysselstund tillsammans för att rita, så var i alla fall mitt mål att bara vara med barnen så mycket jag bara kunde, ge dem all min uppmärksamhet och energi. Ännu en utmaning jag stötte på denna gång var hur mycket svårare det är att göra saker ihop när man är 38 barn, speciellt när åldrarna är från 2 år till 18 år, det krävs tålamod, planering och mer resurser.

Dagarna på barnhemmet har en tendens att flyta ihop då det hela tiden är fullt upp samtidigt som man alltid är på samma plats och inte direkt har några tider att passa utan dagarna bara rullar på i ett naturligt tempo. Det är otroligt befriande att inte kolla på klockan, att inte kontant vara på väg eller ha tider att passa, något som jag 95 % av tiden hemma har. Det sker även en förändring i mig i Ghana, helt plötsligt är jag mamma till 38 barn, jag känner ett stort ansvar för alla barnens välmående, jag vill ge dem all kärlek jag har och jag tar beslut om vad jag tror är bäst för dem. Det är befriande att släppa små saker som jag hemma kan störa mig på eller som kan förändra mitt humör, på barnhemmet blir de basala i fokus, något som får mig att känna ro och jag trivs i tempot och min roll.

Flera gånger under mina 3 veckor där så fick jag verkligen chans att njuta av alla de framsteg som gjort under de senaste tre åren. Vattentanken har förändrat livet på barnhemmet drastiskt till de positiva, barnen har numera betydligt mindre tungt kroppsarbete när det slipper gå den långa vägen till brunnen för att hämta vatten. Dessutom är vattnet som de hämtar från tanken är betydligt renare vilket resulterar i bättre hälsa för barnen. Toaletterna som vi byggde nya är betydligt bättre än de gamla, visst är det fortfarande med våra mått väldigt smutsiga och ofräscha men det är verkligen ett stort steg i rätt riktning. Även de faktum att det nu finns en plats med tak där man kan laga maten över elden och där alla kan sitta vid bord och äta tillsammans höjer levnadsstandarden jätte mycket. Det är så otroligt roligt att få se alla dessa framsteg som tack vara er som donerar är möjliga att göra, det finns nog inget som är så motiverande som att se hur barnens liv förbättras. Tyvärr så innebar även dessa tre veckorna att jag fick se flera problem och stora utmaningar som vi måste hantera, detta kommer jag skriva mer om i nästa inlägg.

Nedan kommer en liten del av alla bilder jag har tagit från resan. Kolla jätte gärna och jag hoppas att ni även kommer läsa de kommande inläggen som blir en fortsättning på hur resan var.