Denna underbara film hittade jag på min hårddisk igår. Jag kommer så tydligt ihåg när Kwami Gyan byggde detta trumsetet, där han samlade ihop tomma konservburkar från tomatsås, letade pinnar och knåpade ihop ett helt trumset själv, med både cymbaler och baskagge, jag är fortfarande imponerad! Att ta vad man har och att lyckas använda det som finns, är något som barn alltid är bra på och det syns nog extra tydligt på en plats som Ghana där leksakerna är begränsade och barnen är tvungna att använda sin fantasi för att skapa sina egna leksaker. En stor skillnad är att barn på barnhem alltid måste dela på allting, det finns inget som är ”mitt”, utan allt är för alla, detta tror jag bidrar till att de leker och skapar saker tillsammans på ett helt annat sätt och att de från början lär sig att dela med sig och inte sätta all vikt i att ”detta är mitt, detta ska jag ha”.
Kwami Gyan trummade på sitt trumset hela dagen och under skoldagen dagen efter samlades många barn som var nyfikna på denna nya uppfinning. Alla barnen på NABI älskar musik, de sjunger, dansar och trummar varje dag, de sjunger när de städar, när de leker och när de lagar mat. Musiken och dansen är väldigt levande i hela Ghana, det är ofta att det står en radio på i något skjul eller hus längs vägen på full volym, folk sjunger med och ofta händer det att några som går förbi spontant börjar dansa mitt på vägen. Musiken finns i deras kroppar på ett helt annat sätt än vad jag upplever i Sverige, alla kan röra sig till musiken, från två åringar upp till åttioåringar. I Ghana finns inget tabu i att sjunga när man känner för det eller helt plötsligt ta till lite dans, det är en hyllning till livet och dagen, något som ger och sprider glädje i alla Ghanas hörn. Något som jag tycker vi i Sverige borde lära oss av, musiken sätter ett leende på läpparna, får människor att samlas och slappna av, spänningarna släpper och för en stund kan man leva i nuet. Så nästa gång ni hör rytmer ni tycker om varför inte ta till en liten dans?
No responses yet