Tillsammans kan vi göra skillnad

mammas bilder 2 074

En dag på NABI

Det är fortfarande mörkt ute när jag hör hur barnhemmet börjar vakna till liv. En tupp som gal, en hund som skäller och Madame Marry som ropar på Abaiki. Killarna i rummet bredvid mig börjar prata på Twi och letar upp de största hinkarna för att börja morgonrutinen med att hämta vatten från brunnen. Yaw Sem kommer hoppande emot mig med två hinkar dinglande i händerna, de är nästan lika stora som honom och jag kan känna hur ett leende sprids över mina läppar. Han är redo att gå och hämta vatten och han förklarar att han hittat en hink till mig med.  Vi går, eller Yaw Sem snarare skuttar, ner mot brunnen längs den rödsandiga vägen med hinken flygande kring fötterna. Vattnet ser brunt ut idag och det blir inte det lättaste att få upp rent vatten ur brunnen, men Kwami Gyan är skicklig och langar upp fler hinkar med klart vatten åt oss andra. Tillbaka på barnhemmet avslutar Angela och Juliana disken från gårdagskvällens middag och Paulina sopar gården med stor noggrannhet medan hon sjunger för fulla halsar. Sången blandas med skratt och rop från baksidan av skolbyggnaden där nu de yngre pojkarna är i full färd med morgonduschen, som består utav hinkar med vatten, lite tvål och mycket bus. Klockan ringer och barn från alla håll formar raka linjer på skolgården. Enoch är sen och kommer springandes med en halvt instoppad skjorta, som saknar mer än en knapp. Efter honom kommer David springande med bara en sko på foten, morgonsamlingen är nu i full gång. Utan att tänka på det sjunger jag med i verserna till Ghanas nationalsåg, Wisdom ler åt mig när han hör mig sjunga och tänker för mig själv att det kommer bli en varm dag med solen brännande mot min rygg.

Skoldagen börjar, de äldre klassernas pojkar får reda på att de får hoppa över den första lektionen då de måste gå och hämta ved för Madame Erica ska kunna tillaga lunchen. De springer iväg för att hitta saker att täcka sina ben och armarna med ,då de vassa grenarna ger stora rivsår ute i djungeln. En kille, som jag aldrig mött förut, tar sig för magen och sätter sig på huk, han säger att allt är okej när jag frågar hur man mår. Men med ett ansikte vitt som lakan och skakande händer förstår jag att något är fel och jag ber honom att lägga sig på en madrass inne i barnhemmet. Febern stiger, han skakar, svettas och håller krampaktigt kring magen. Det första man tänker på är Malaria, denna sjukdom som förpestar och förstör Ghana, en vanlig sjukdom som ständigt finns närvarande, men som i många fall är skillnaden mellan liv och död. Vi ringer pojkens föräldrar som kommer och hämtar honom. När taxin kör i väg, hoppas jag som så många gånger tidigare Malarian inte ska vinna.

Efter en som vanligt händelserik dag så är kvällen nu på ingång och middagen är serverad, det är ljummet ute och vi sitter på marken längs husväggen, alla är väldigt hungriga och håller hårt i skålen med ris. Tre gånger har jag nu fått uppmaningen, ”Madame när du är färdig ge mig skeden, okej?” Det är ett evigt skickade av skedar fram och tillbaka, för vissa av barnen är det otroligt viktigt att sitta och vänta tills någon av volontärerna eller de äldre är klara med sina skedar, medan vissa helt saknar intresse och tålamod och använder fingrarna istället. Yaw Sem, Kofi Annor och Eric är inte så intresserade utav min sked men håller sig väldigt nära mig, då de vet att det finns en stor chans att jag lämnar kvar lite ris. Jag ger skålen till Yaw Sem som ger mig ett stort leende och sedan noggrant börjar fördelar mina rester broderligt mellan dem tre. Allt detta har blivit en del av middagsrutinen på barnhemmet; alla är tillsammans, det är mycket prat och stoj men samtidigt ett behagligt lugn, det är stunden på dagen som man verkligen känner sig som en stor familj. Det är min absoluta favoritstund.

Solen har gått ner och det är kolsvart runtomkring oss, det enda som ger oss lite ljus är den ensamma glödlampan lyser från det enda rummet med elektricitet. Därinne trängs barnen i alla åldrar för att göra läxorna, några mer seriöst än andra. Juliette sitter koncentrerat med sitt räknehäfte och upprepar att de andra måste vara tysta. Medan Poso springer runt och leker med en bil utan både hjul och tak, som han tycker är mycket mer intressant än alla läxor i världen. Dagen har blivit till kväll och efterhand försvinner barnen in mot sina sängar och ett tryggt lugn lägger sig över barnhemmet. Poso har nu somnat i mitt knä, trött utav all lek och försiktigt bär jag in honom till hans madrass på golvet, tungt sovande lämnar jag honom för att gå ner till de äldre killarna. De sitter och pratar på trappan utanför barnhemmet, jag sätter mig, som så många gånger förut bredvid dem och lyssnar på rytmen av TWI och tittar ut över ett sovande barnhem med ett täcke av stjärnor vakande över det och då vet jag. Detta är ett hem och att vi alla kan vara glada över att vara just precis här, just nu.

En dag ur min dagbok under min tid på NABI